Vardagsbetraktelser, bryderier och funderingar

Jake har varit ute i skogen och stött på en björnhona med två ungar. Loco den lilla galningen for fram mot björnhonan och skällde på henne. Detta resulterade i att Jake fick springa iväg från björnhonan allt han kunde efter att han fått fram kameran och knäppt av några kort. När han kom hem svishade han in i rummet och och försökte lite nonchalant lugnt säga;

- Jag har sett en björn idag.

Han försökte att verka lugn men han hade ju hållit på det hela vägen hem i bilen så han lyckades inget bra. Han ville nog egentligen bara skrika ut det. Han började berätta storyn om hur det hade gått till och jag sa;
- Sa du att den stod på bakbenen?? Allvarligt, nää nu hittar du bara på! Hade du ryggsäcken på dig???

Jake bara tittade på mig lite konfunderat och sa;

-Ja, den stod och vädrade innnan Loco sprang dit och skällde.
- Nämen seriöst, har du verkligen sett en björn?? Nu driver du bara med mig! Stod den verkligen på bakbenen??
- Jaaaaa, jag har sett en björn, det är sant! Jag har den ju på bild här!!
Jag utbrast;
- Men det är ju helt sjukt! Det stämmer, det stämmer ju!!!

Nu kan man ju undra varför jag ställde såna där sjuka, orelevanta frågor när min sambo äntligen fått sett en björn? Och varför jag inte trodde honom. Jo, det är nämligen så att jag för ett tag sedan var hos en spådam som bla sa att hon just såg en man som var ute mycket i skogen. Han var grönklädd och hade en ryggsäck och han skulle se en björn som stod på två ben. Det där hade jag berättat för Jake och jag trodde att han bara drev med mig. Men det gjorde han som sagt inte. Det är redan en massa andra saker som hon sagt som slagit in. Visst är det lite otäckt? Det får en onekligen att fundera lite. Hur kan det vara så att vissa människor kan se saker i lite kaffesump?

Det andra resultatet av Jakes björnmöte är att jag har den ultimata ursäkten för att slippa jogga. Jag är ju jätterädd för i princip alla djur i skogen och framförallt björn. När jag ska jogga behöver jag ett lite mjukt underlag och MP3-spelaren. Hur ska jag nu kunna jogga efter en skogsbilsväg utan att vara konstant rädd? Jag har ju inte en chans att höra en monsterbjörnhona som attackerar mig!!! När man bodde i Göteborg var man rädd för våldtäktsmän i elljusspåret men sprang ändå. Men det här tar priset, en stingslig björnhona vågar jag inte chansa på att möta! Men å andra sidan så såg ju inte spådamen att jag skulle bli attackerad av någon björn så jag kanske lugnt kan jogga på ;)

Här är en bild på den purkna björnhonan Jake stötte på.. Hon ser nästan ut som snömannen eller nåt.

Efter att jag hade gett upp om att hitta klänningsjäveln på nätet så tänkte jag att jag skulle kunna hitta en sån när jag var i Sundsvall förra helgen. Provade så en klänning som såg precis ut som den jag ville ha, bara det att den var nougatfärgad. Resultatet av provandet var INTE kul. Vi kan ju säga att bilden av hur jag skulle se ut i en sån där axelbandslös klänning var lika skev som min kroppsuppfattning... Huvva, det hängde både här och där... Dessutom var det omöjligt att få igen dragkedjejävlen över pattarna och jag hade tagit största stl de hade (L)! Det är verkligen en skräckupplevelse att prova kläder med provrum som har speglar som verkligen visar verkligheten... Jag är ju van att få min kroppsliga verklighet inlindad i bomull i min smalspegel hemma.

Nåväl, efter provandet beslöt jag mig snabbt för att jag absolut INTE skulle ha min axelbandslösa drömklänning som ändå bara fanns i mitt huvud. Den bilden var ju heelt förstörd efter provandet. Letade vidare genom hela Ikanohuset och hamnade tillslut på Indiska som hade helt underbara provrum med gigantiska smalspeglar. Det var verkligen som att vara i lustiga huset på Grönan. Jag skojar inte, jag blev fan 175 cm lång, hade jääättelånga, schlanka ben! För en liten smurf som jag som bara är 158cm och har två små stumpar till ben var det en fantastisk upplevelse! Som ni förstår hittade jag en klänning där. Inte en rosa, inte axelbandslös men en cremegulguldaktig ballongklänning i siden. Den satt bra fast det bara var en medium också. Nu hänger den här hemma på en krok och väntar på att få gå på bröllop och jag slipper leta som en galning efter en klänning! 

 

Har suttit och tittat på gamla, gamla kort ikväll. Så jäkla kul! Vad kul man haft i sina dár! Det är ju härligt att blicka tillbaka och skratta och minnas. Vissa perioder kan jag verkligen känna att jag längtar tillbaka till. Trots det så är jag ju fullständigt nöjd med mitt liv som det är nu. Jag har allt jag någonsin velat ha; ett fint hus, värsta bästa killen och en liten underbar dotter som gör nya roliga saker varje dag. MEN det det är ju ändå med lite sorg i hjärtat som man tittar på alla gamla kort för man inser ju att det är just svunna tider som aldrig mer kommer igen.

Saker jag skulle vilja göra igen som jag inte kommer att ha möjlighet att göra;

Vara 15 år igen. Ika, jag och Veronica var 15 år och bästa vänner och vi hade då kommit på världens bästa arrangemang på helgerna. Veronica bodde nämligen hos sin faster och den fastern var bortrest varje helg. Detta visste inte mina föräldrar och inte Ikas. Vi sa ju att vi bodde hos Veronica och hennes faster på helgen. Lät ju bra och för den delen tror jag att mamma och pappa kanske tyckte att det var ganska skönt att bli av med mig en stund eftersom jag var konstant totalt rabiat mot dem. Tre femtonåringar, ett hus för sig själva, en källare full med vin. Ja, vad tror ni? Fasterns hus blev ju den självklara samlingsplatsen på helgerna. Oj, oj så kul vi hade!! Det uppdagades ju så småningom för våra föräldrar och då var det slut på roligheterna...

Gå på Strömudden! Ja, ni som varit där vet ju hur det var. För dem som inte varit där går det inte riktigt att beskriva det för gör man det i ord låter det ju bara konstigt... Jag menar, en dansbana mitt ute i skogen, en stor parkeringsplats och massor med folk och mygg, det låter ju inte så fantastiskt... Men det var verkligen roligt där!

Förfalska leg med tippex och ta sig in på krogen i Östersund... Ulrika hade lägenhet mitt i stan och där förfestade vi och tippexade postlegitimationerna och ritade falska stämplar på händerna. Om jag inte minns fel var Karina en jäkel på att rita falska stämplar? Lämnade jackorna hemma mos Ulrika och låtsades att vi hade varit inne på krogen en gång redan... Vilken spänning! Det var ju inte alls lika roligt att gå ut sen när man hade fyllt 18! Och Karina, makaroner med ostsås är fortfarande en av mina favoriträtter men den blir aldrig så god som när du gjorde den på natten då man kom hem..

Vara ute på festturné med mina vänner en hel sommar och åka på diverse "festivaler". Sommaren med Gula Faran var en av de roligaste i mitt liv! Jobbade som badvakt och fick gratis glass och solbränna på jobbet. Sova på glassdisken regninga dagar. Käka Jonas äckliga negerbollar i tennisbollstorlek. Alla pengar gick åt till att åka runt på diverse festivaler och roligheter. Jocke, jag och Henke kuskade runt i en pippiGul Volvo 240 hela sommaren. Sommaren 1997, Hassan var hur kul som helst på radion. Åh, Monkan vad kul vi hade -Smååååkakor!!

Skolka någon gång ibland bara för att det är fint väder ute eller att jag vill ta sovmorgon.. Det har man ju inte kunnat göra sedan man börjat jobba, det kostar ju så förbannat att vara borta från jobbet. Lovis kan jag inte heller bara skolka ifrån så där, när hon är pigg kring 06.30 vill hon upp och leka.

Sitta på dåliga föreläsningar och käka snarra och spela luffarschack. Skicka roliga lappar till mina kompisar. Få roliga lappar med fula karikatyrer av läraren. Många dåliga föreläsningar blev det under lärarutbildningen och måånga nedkladdade kollegieblock.

Bo ihop med tjejkompisar. När jag gick lärarutbildningen bodde jag ihop med Jenny och Maria i en fyra. Vi hade hur kul som helst, det var både gråt, gräl och skratt! Jag och Jenny brukade göra oss roliga över Marias hysteriska städmani. Sena nätter blev det många gånger, många kårkvällar! Bo ihop med kompisar är ju något man sällan gör i sitt liv och jag tror nog aldrig att jag kommer att ha möjlighet att göra det igen.

Vara på kåren med lattjolajbanlådan och spela snoppmemory i tarmen med min bästa vän SupEllen! För er som inte vet så tog jag namnet Partypinglan då jag gick lärarutbildningen och min bästa vän fick det gentila namnet SupEllen. Vi hade en liten lattjolajbanlåda där vi bla. hade gjort ett snoppmemory. Det var verkligen ett avancerat spel där vi hade ritat upp väldigt overkliga snoppar som då tillhörde olika kategorier. De som spelade spelet fick fyra snoppbilder och skulle då gissa vilken snopp som inte passade in. Och så fick vi säga fel, fel, fel när de inte gissade rätt! Och tarmen var namnet på rökrummet på kåren. Där satt man med sitt snoppmemory i den täta rökdimman och vissa gånger var det faktiskt kö till vårt memory.... :)

Ha en härligt omogen 30-årskris och göra diverse totalt omogna saker... Köpa ett radhus alldeles själv och känna sig väldigt vuxen samtidigt som man betedde sig hur omoget som helst. Bara släppa taget och skita i att vara seriös för ett slag. Vara uppe och ute och chatta nätterna igenom, knappt sova någonting alls och vara totalt speedad ändå. Leva på chips och cola light och vara schlank! Åka till Sundsvall med min bästa vän och partykompanjon Malin. Sitta på torget i Sundsvall på en parkbänk och bara ha hysteriskt kul! Åka en buss på söndagen ut i the Middle of Nowhere och forfarande vara lätt berusade av hela helgen och ha allvarligt ont i magmusklerna av att ha skrattat som en tok.

Vara hemma i Ramsele på, hör och häpna, Spelmansstämman (pensionärer only) och ändå ha sååå jäkla kul med Helena som också hade en 30-årskris. Göra diverse roliga utmaningar på vem som kunde vara omognast... Sno GB-glassgubbar på Urkult som en del i utmaningen var ju hur kul som helst. Men eftersom vi ändå hade uppnått den mogna åldern av 30 så lämnade vi faktiskt kvar GB-gubbarna på området dagen efter.. :)

Ja, man har verkligen haft otroligt mycket kul i sina dar! Men nu har man ju mognat på sig och gör inte såna där saker längre ;). Därför tittar jag igenom alla gamla kort, drar på munnen och bara njuter av mina roliga minnen. Tänker också på alla vänner som verkligen berikat mitt liv i olika perioder och gläds åt att Facebook finns så man fått kontakt med dem igen:D

Ta er en titt i mitt digitala fotoalbum, kanske du är med på någon av alla gamla bilder...

http://se.fotoalbum.eu/spunkan/a50528/slideshow

Idag har vi varit nere i Sollefteå och ätit på en pizzeria och då dök det upp ytterligare en restaurangfundering.  När jag hade ett litet andhål medan Lovis faktiskt satt ner och åt kex såg jag hur fult det var där. De hade klätt en bardisk och väggarna med några stygga sorts laminatskivor som skall efterlikna stenblock. Jag känner igen de där fula stenblocksimitationerna eftersom jag sett dem på andra pizzerior. Det satte givetvis igång mina funderingar...Varför är det alltid så jäkla stygg och skabbig inredning på alla pizzerior? Jag har faktiskt aldrig i mitt liv varit in på en pizzeria som har snygg vanlig inredning. Är alla pizzeriaägare födda med taskig smak? Jag har funderat lite på vanliga inslag i det svenska pizzerialandskapet och kommit fram till en hel hög med styggelser.

Stygga tavlor i grälla, äckliga färger är oerhört vanligt. Ni vet, det kan vara ett rådjur som står framför ett vattenfall eller nåt sånt. Men den allra skabbigaste väggdekorationen av dem alla är nog ändå såna där stora solfjädrar med skabbiga motiv på. Det är ungefär samma motiv som på tavlorna.

Paneler av olika slag på väggarna är också vanliga, nästan alltid fula såna. Kan vara stenimitationer eller träimitationspaneler eller, om man har tur, riktiga träpaneler. Gärna neonlampor av olika slag. Pizzeriaägarna tycks vara lite imponerade av neon. Under vintern är det diverse neonljusslangar och sådant krimskrams. Bardiskar och höga diskar över huvudtaget är också poppis. Jag som är tre äpplen hög känner mig alltid som tre år då jag på tå ska beställa... Knalliga färger på väggarna är ett annat vanligt inslag. Överlag brukar det också vara väldigt dåligt utförda arbeten vad det gäller snickerier. De snickrar nog själva för oftast är det snett och fult. Så fult så att till och med jag kan se att det är dåligt utfört...

Kanske alla pizzerior också i själva verket är en stor världskonspiration? Kanske det finns regler för hur man ska inreda sin skabbiga lilla pizzeriasylta? Ett generallager fyllt med stenblockspaneler och skabbiga tavlor?

Ta dig en titt på din lokala pizzeria nästa gång och se om den har något av dessa inslag i inredningen. Kanske det finns fler fula inslag också? I så fall, berätta! Skriv kommentarer!

Min egen lokala pizzeria har en riktig fulhetsspecialitet; dammiga, äckliga kepsar som hänger runt hela haket...

Nu ska jag dö av en stund i soffan!

- Har ni tänkt på att det i varje svensk mindre och större stad finns en kinarestaurang?

- Nä, tänkte väl det!

Men det har jag tänkt på och mina tankar har gjort kullerbyttor kring detta. Det är verkligen ett bryderi.. Kan tillägga att dessa tankar bäst avnjutes efter några glas vin.

Tänk att det i varje svensk liten småstad finns en Kinarestaurang. Alla dessa restauranger ser mer eller mindre likadana ut i inredningen och har likadana menyer. Detta hade inte jag tänkt på speciellt mycket förrän vi bodde i Utrera i Spanien. Det enda stället där som hade öppet någorlunda vettiga tider och hade god mat var just den lokala Kinarestaurangen. Och det såg precis ut som Kinarestaurangerna här hemma med likadan meny... Det var då alla tankar började komma.

• Men herregud, man skulle ju kunna tro att vi är i Sverige! Det ser ju likadant ut! Det är alltså inte bara ett svenskt fenomen. Oh my God, de finns över hela världen!

Vad är det som får en familj att lämna sina rötter, flytta till ett främmande land och starta restaurang. Det är ju sällan mycket mer än en kinesisk familj som bor i varje småstad, eller? Nu är ju inte Kina något drömland att bo i direkt så det kanske är förståeligt att folk vill emigrera, men ändå. Hur bestämmer de vilket land och vilken liten skitstad de skall emigrera till?Det finns ju alltid bara en restaurang i varje småstad. Inte flera. Det är inte som med pizzerior som finns i mängder i varje liten håla. Finns det typ ngn myndighet i Kina som reglerar vilka länder och småstäder som är lediga? :D

Var beställer de inredningen? Finns det ett stort generallager i Kina med restauranginredning?Finns det reglerat i lag hur menyerna ska se ut? Eller är alla Kinesiska restauranger i själva verket en Kinesisk internationell jätte, typ McDonalds, fast på kinesiska?

Är de egentligen ngn sorts världsomspännande spionorganisation? Håll med om att det är lite skumt egentligen... Och Kinarestauranger har ju funnits länge i Sverige också, de första började väl på 70-talet?

Funderingarna kring detta kan gå hur långt som helst och det kan bli hur kul som helst! Speciellt efter några glas vin, det vet min vän Elisabeth! Ni kan säkert bidra med några fler bryderier kring detta fenomen efter några vinglas! Eller kanske det är någon som vet hur allt verkligen ligger till? I så fall, skriv då en kommentar här, det vore skitkul!

Tänk att det världen över, i varje land, i varje liten skitstad, finns en Kinarestaurang... Tänk!

När man är hemma och har TV:n på som ngt sorts bakgrundsbrus så får man också höra och se en hel del reklam. Det finns några reklamer som jag får utslag av att se och höra. De är så jävla dåliga och de är irriterande. Tjejen i 118 118. För det första en väldigt irriterande trudelutt som tyvärr sätter sig

• "Var tredje sök är gratis gratis, gratis",... Hon kan inte sjunga heller. I och för sig kräver väl inte trudelutten ngn väldig sångerska, men det krullar sig i mina öron då jag hör henne sjunga trudelutten. Men den strörsta irritationsmomentet; vad klåen har hon på sig? Typ en miniliten kjol och sedan en spetsBH? Vad har det för relevans med att hon gör reklam för nummerupplysningen???? Är hon liksom uppe i ottan och ska ringa nummerupplysningen, eller?

Nästa irritationsmoment är den gravida kokvinnan. Det är väl reklam för Milko eller ngt. Hon står i sitt gamla 50-talskök och stönar och stryker sig på magen. Har hon rökt på eller nåt? Hon är ju heeelt väck! Jag vet att man flåsar och stönar då man är höggravid och man kan inte riktigt hjälpa det. Men va fan, hon verkar ju helt borta människan. Dessutom är dialogen så jävla dålig, hon står där och säger att hennes första ord var typ muuu, eller kossa. Troligt att en unge säger muuu som första ord...

Sedan har vi ju då reklamen för Vårdguiden. Den tar ju priset i dåliga skådespelare!! Den är sååå irriterande! Först gubben som klagar att han har ont i magen eller nåt och vill åka in till sjukhuset. Sedan tanten som säger

• Näää, men vänta nu, vi kollar på vårdguiden.se...Sedan sitter de där framför skärmen och läser upp olika sorts ålderskrämpor som är heeelt normala.

Irriterande dåligt skådespel och åter igen troooligt att pensionärer har internet. Men det kanske de har, det är väl bara jag som inte tror att de har det.

Sedan är det väl barnbarnet till tanten som är sjuk och har feber och mamman vill åka in till sjukhuset. Åter igen stoppar den kloka damen sin dotter genom att säga

- Nämen, vänta nu. Vi ringer vårdguiden istället. Och så ser hon så där överlägsen ut. Ja, för man får ju inte besvära sjukvården och läkarna i onödan inte!

http://flickr.com/photos/maternity/160919184/in/set-72157594156375145/ 

Undrar hur hon såg ut efter? Men visst är det på ngt vis en vacker bild, trots alla bristningarna.

Här är länken till sidan som heter the shape of a mother där alla andra bilder på mammor före och efter finns.

http://theshapeofamother.com/home.php

Och inte vilket rövhål som helst, ett rövhål med hemoröjder!! Tänk vad en graviditet kan göra med kroppen... Tjejer, pierca aldrig naveln om ni funderar på att skaffa barn i framtiden!! Nu kanske det är något fel på just min navel, det kanske inte händer alla, men det ser verkligen fördjävligt ut. Under graviditeten blev huden runt magen alldeles mörk och det gick inte bort på länge, sedan blev det så att huden runt där själva piercingen satt blev alldeles uttänjd förståss. Efter Lovis kom till världen skrumpnade så den mörka huden ihop igen och i naveln hänger ett typ skrumpet hudveck som ser ut som en liten klase, såsom hemoröjder ser ut...You get the picture; ett rövhål med hemoröjder...

Vad ska jag göra? Pierca igen och bära någon sorts gigantisk piercing? Göra en gigantisk tatuering över hela skiten när jag avlat ungar klart? Inte nog med att man fått bristningar och har ett fett ärr efter kejsarsnittet, man ska ha ett jävla rövhål på magen också. Visst, det är gulligt med barn och jag älskar mitt barn, men jag tycker INTE att jag förtjänat detta. Tycker inte att jag eller någon mamma alls förtjänar att få bristningar och skit! Om det fanns en gud borde han ju sett till att vi fick snyggare kroppar efter vi fått barn, som en sorts belöning för 9 månaders ballongtillvaro.

Tänkt på det där med piercingar och tatueringar och sånt på magen. Hade en kompis för länge sedan som hade två delfiner runt naveln. Undrar hur det blev om hon fick barn? Typ två blåvalar runt naveln då hon var gravid och hur blev de sedan då magen skrumpnade ihop igen? Två rynkiga skabbiga tonfiskar?

Jag har gjort flertalet hemska upptäckter av bevis som pekar på att jag har blivit en tant... Det är verkligen otäckt...

Det hela började med att jag för några månader sedan gjorde en liten tripp ner till Ikea och Birsta City. Jag spankulerade omkring där, barnfri och väldans förnöjd. Eftersom det var kalla vintern så hade jag min svarta dunjacka (som var alldeles full i fläckar), ett par jeans som jag hade lyckats trycka i min kropp i och mina gamla, fula men ack så sköna vinterkängor. Så möttes jag av en massa småtejejer uppstajlade till tänderna i högklackade små skor. Det var då det slog mig. Herregud! - Hjälp jag har blivit en tant!

Jag tyckte ju att alla småtjejer var skitsnygga och kände mig verkligen sunkig men jag var ändå glad att jag inte hade några klackeskor som gjorde ont. Jag var verkligen glad att jag hade mina BEKVÄMA gamla vinterkängor. Ändå tyckte jag inte att det var allt för länge sedan jag själv gick runt i skor med klack, men insåg att det nog var ett par år sedan... Att jag såg på alla tjejer som småtjejer plus att jag var glad att jag hade bekväma skor var alltså bevis nummer ett till att jag blivit tant..

Bevis nummer två i min tanttransformation är mormorstrosor, ni vet såna där breda, höga, BEKVÄMA fruktansvärt fula saker. Det hela började med att jag, på inrådan av skaffa barn boken, inhandlade såna att ha efter förlossningen. Som jag skrattade när jag köpte dem! En 40-årig väninna påstod att jag aldrig någonsin skulle vilja ha något annat efter att jag prövat sådana. Jag fnös och skrattade men nu sitter jag där... Lovis är över ett år, förlossningen ett minne blott men mormortrosorna är här för att stanna.

Bevis nummer tre är pinsamt och helt sjukt! När man bor så här på vischan så är man ju hänvisad till en hel del postorderföretag... Postorder har det ju alltid varit lite tantvarning på och den ultimata tantkatalogen är nog ändå Cellbes... Fullspäckad av tantbyxor, blusar och andra hemskheter och framför alla kläder står det små käcka skyltar "trendigt", "inne" och diverse andra pinsamma rubriker. Och där finner jag mig själv sittandes och sukta efter bekväma underkläder och till och med en del klänningar och tunikor!! What the ****??

Hur gick det här till? Har det med åldern att göra?Eller är det att man skaffat barn? Eller att man flyttat hem till byn där det inte finns läckra underkläderbutiker och är hänvisad till postorderföretagen???

Någon annan som har erfarenheter? HJÄLP!! Jag vill inte vara en tant!

Jag har en alldeles snedvriden kroppsuppfattning eller så är allt smalspegelns fel. Ja, det är så att den spegel som jag har hemma är lite åt den där varianten som finns i lustiga huset på tivolin. Ni vet, en sån där spegel som gör en smal och lång. Min smalspegel gör just detta och därför vill jag naturligtvis inte heller använda någon annan spegel än just den... Smalspegeln som gör att jag ser mig själv som rätt så OK. Jag menar inte att jag är snygg, men jag tycker inte att det är så illa.

Men när jag ser på kort inser jag ju att jag är tämligen trind om både mage, lår och allt. Jag är tämligen köttbulleformad och det är dubbelhakor och annat som tittar fram. Det konstiga är att det blir liksom en chock att se sig själv på kort! Det är ju helt vridet! Jag menar vågen talar ju sitt tydliga språk och jag börjar dra 44 i storlek men ändå tycker jag att jag ser ut som för 15 kilo sedan i spegeln.

Är jag bakvänt anorektisk, lever jag i förnekelse eller vad? Pratade med en kompis som varit anorektisk och hon berättade att hon alltid ser sig själv som tjock i spegeln, även då hon vägde 32 kilon... Kanske är det så att jag ser mig som normal i spegeln även då jag väger på tok för mycket! Månde det vara smalspegel? Kan det vara en så fantastisk spegel att den drar bort 15 kilo? Hon såg dock hur mager hon var på kort, precis som jag ser hur trind jag är på kort. Hon undvek flitigt kameror då hon var sjuk och jag undviker ju kameror flitigt nu.... Diagnos: omvänd anorexia? Abnormal kroppsuppfattning?Förnekelse? Eller för nöjd med livet för att bry mig?

            

Jag har ett stort irritationsmoment i mitt liv - svart strumpludd. Jag kan inte alls dra mig till minnes att jag stött på detta svarta, äckliga strumpludd förut i mitt liv. Jag blir skiträdd då jag ser svarta små luddar för jag tror alltid att det är något äckligt litet kryp eller en spindel. I sängen, i duschen, på golvet, i soffan - Strumpluddet överfaller mig överallt!! När jag duschar kommer en liten fors med vatten och svart strumpludd som åker ner i avloppet! Herregud, kom just på att det kanske är strumpluddet som är orsak till de ständiga stoppen i avloppet?

Varför har jag aldrig haft detta problem förr? Eller har jag alltid varit omringad av detta strumpludd utan att jag sett det? Är det för att jag går hemma och skräpar hela dagarna så att jag får syn på ludden oftare? Har någon hittat några bra sockar som inte luddar på detta vis? hur länge håller en medelmåttig strumpa? Kan ju inte vara länge med tanke på allt strumpludd vi har här hemma. Många frågor för lite strumpludd men strumpluddet är tyvärr, i allra högsta grad, väldigt närvarande i mitt liv. Hur uttråkad är jag egentligen då jag ens kan skriva om strumpludd i en blogg?