Vardagsbetraktelser, bryderier och funderingar

Ljus, tyst, stillsam och vacker är min by i sommarnatten

Några enstaka bilar på genomresa bryter tystnaden

en hund skäller på avstånd

Gjafar är vaken och betar

Lovis, Loco och Anders sover stillsamt

och det ska jag också göra strax

Jag ligger lite fter i mitt bloggande men jag måste ju bara berätta om junibacken. Verkligen jättefint där! Rekommenderas varmt till er som har lite äldre barn. Lovis tyckte att det var kul, men hon är ju nöjd bara det finns lite barn omkring henne. Det var nog egentligen så att det var Lovis mamma som var mest intresserad av att gå på junibacken..... ;) Jag hade kunnat gå runt länge och titta på alla kulisser som var så otroligt fint uppbyggda med massor av detaljer.

Dock ett tips om ni ska dit, tag med egen mat och ha picknick utanför istället för att trängas i den lilla restaurangen som bara har kall, dyr mat. Ett annat tips är att inte ta bilen ända in till djurgården. 25 kr i timmen för att parkera....

Vi åkte ett sagotåg genom massa kulisser från Madicken, Emil i Lönneberga, Nils Karlsson pyssling, Karlsson på taket, bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter etc. Flera av kulisserna var jättefina miniatyrer och en del kulisser åkte man igenom rum. Svårt att förklara, men verkligen en upplevelse. Jag skulle verkligen vilja åka det där tåget en gång till! Lovis satt alldeles tyst och bara gapade genom hela turen som tog 11 minuter och det är ovanligt att hon är alldeles tyst i hela 11 minuter!



Karlsson på takets stökiga rum. Detta var ett av rummen man åkte igenom med tåget.



Kuliss i miniatyr som man åkte förbi. Emil i Lönneberga med Ida i flaggstången. Visst är den lilla entrén till huset fin? Vi ska ju göra en ny entré så småningom och jag skulle vilja ha en i denna stil. Ja, jag är helt skadad som sitter och tittar på sånt då jag åker ett sagotåg... :)



Lovis och jag i Pippis hus. Även det i barnstrl, till och med jag som är så kort fick huka mig i dörröppningarna..

Kommer ni ihåg att jag berättade att jag hade köpt såna där hold in - lift up strumpbyxor till bröllopet? Jag måste bara skriva och berätta om hur hemska de var så att inte någon går och köper ett par! Det är det sjukaste plagg jag har haft på mig någon gång. Visserligen höll de verkligen vad de lovade, hold in effekten är oslagbar MEN nå värre å ha på sig!

Ttill att börja med var det ett helt företag att få på sig dem. Alla de andra som vi skulle göra sällskap med till bröllopet var på nedervåningen och det började liksom bli dags att åka. Där stod jag uppe i sovrummet och försökte desperat att få på mig dem. Det tog totalstopp redan vid knäna och de var liksom stumma, ingen töjeffekt alls! Jag fick åla och verkligen tokpressa mina lår och mage i dem. Jag blev som en stoppad korv! Men jag blev ju helnöjd då jag hade fått på mig dem eftersom magen bidde platt som en pannkaka! Strumpbyxorna var som en rustning i nylon. Fatta så nöjd jag var! Nöjd tills jag satte mig ner och hela nylonrustningen rullade ner och magen vällde ut! Så fick jag försöka att i smyg rulla upp dem över magen hela tiden. Men det var ju inte det värsta med detta plagg..

Efter förätten hade vi suttit någon timme och skulle resa oss och gå och hämta huvudrätten från buffébordet. När jag reste mig upp kunde jag först inte ens känna att mitt arsle fanns! Det var helt bortdomnat! Det var ju någon sorts lift up söm under skinkorna också och den sömmen skar väl in så mycket under skinkorna då jag satt att det helt ströp blodtillförseln till skinkorna! Så då kunde jag inte ens känna dem och efter ett tag så återkom då blodet till skinkorna vilket resulterade i att det kändes som det var tusen nålar som satt i dem istället! Och dessutom blev arslet alldeles tokvarmt. Superobehagligt. Jag kunde ju liksom inte ställa mig och försöka hasa ner dem heller, hade ju sett jättekonstigt ut oh jag stått där och bökat i röven på mig själv! Mellan varven var jag dessutom tvungen att gå och ställa mig någonstans i skymundan för att dra upp fanskapen över magen igen när jag hade suttit ner.

Så förflöt min kväll på, jag satt ner, strumpbyxorna rullades ner, magen trillade ut, arslet domnade bort, reste mig upp, fick tusen nålar i arslet, efter det var det som om arslet brann, sedan var jag tvungen att gå någonstans och rulla upp dem igen, dags att sitta igen och så rullade de ner igen och proceduren startade om igen..... Och nej, jag kunde inte bara dra av mig dem och vara utan eftersom mina ben var fulla med sårskorpor....

Brorsan och hans sambo Linda bor i en jättefin fyrarummare i etage i Solna. Lägenheten är verkligen mysig och området i Solna där de bor (alldeles vid Råsunda stadion) är också jättefint. Mycket fina gamla villor som man bara kan strosa runt och titta på. Deras lägenhet ligger i ett lugnt kvarter omgiven av villor. MEN gud så mycket strul det innebär att bo i storstan....

Att hitta någonstans att ställa bilen är ju ett äventyr i sig. De som bor i lägenhet har ju liksom inte tillgång till ett garage. Kostar massor med pengar gör det att stå parkerad också..

När man är färdig med parkeringen måste man tömma bilen på allt av minsta värde så att man inte får inbrott. Vi har ju en sån gammal bil utan larm som är lätt att bryta sig in i... Man vill ju inte direkt bli av med barnvagnen fast den är begagnad. Så får man kånka alltihop upp till högsta våningen tre trappor upp...Varje kväll...

Att köra någonstans i trafiken där nere tar ju hur lång tid som helst. Jättefina vägar, inte kostigar att köra på som här hemma MEN trafiken, den trafiken... Vi skulle köra in till Djurgården från Solna och det tog ju jättelång tid fast det inte är långt i km räknat. Förstår verkligen varför trängselskatten infördes....

Brorsan och Linda ska ju ha barn i mitten på juli och det blev en hel del barnsnack. Jag kom på att det måste ju vara jättejobbigt att ha barn i skolåldern och bo i Stockholm. Jag är ju uppvuxen med att man har varit och lekt ute med olika kompisar, man samlades ett gäng och spelade fotboll osv. Men hur går det liksom till i en storstad? Man kan väl inte släppa iväg ett gäng sju-åringar att spela fotboll eller leka i skogen (om det finns någon) själva? Finns ju alla möjliga konstiga typer som stryker omkring? Eller är det bara jag som efter några dagar i storstan har överdrivna uppfattningar kring hur det är att ha barn där? Jag var ju på vippen att placera Lovis ute på innegården för att sova i vagnen. Brorsan blev bestört och sa;

- Nej, nej! Du kan inte ha Lovis ute på gården för att sova. Någon kan ju ta henne! Små barn får man ha sovandes på balkongen där ingen kan ta dem.
- Nämen, gud så hemskt. Skulle någon verkligen kunna ta Lovan??? utbrast jag bedrövat. Tänkte inte på det... *skamsen över att vara så godtrogen*
- Det kanske inte är så troligt, men jag skulle aldrig chansa, sa brorsan.

Sen kan man ju bo i villa där nere istället och då blir det väl lite bättre. Men så ser man priserna på dem... Jiiiizzezzz, vilka jäkla priser.... Herregud, miljoner för en liten sketen 50-talsvilla med eternitplattor på typ 80 kvadrat. Nu vet jag ju att man inte kan jämföra med Ramselepriser men ändå... För mig ter det sig som rena rama lurendrejeriet att betala flera miljoner för att bo där nere i smeten bland alla andra som trängs och vill bo. Jag som förr trivts jättebra i större städer känner inte alls att jag skulle kunna bo där utan att få panik över alls människor överallt. Det är så stressigt och trångt och kö till allt! Känns jättekonstigt att folk betalar miljoner för att bo i den miljön. Men en inbiten Stockholmare skulle säkert få lappsjuka efter 5 sekunder här uppe! Det är väl tur att vi äro olika allihopa!

Jag är så lycklig att jag bor där jag bor. Storstan är säkert jättekul att bo i då man är ung, singel och inte har några barn. Jag bor i ett hus som jag visserligen aldrig skulle få igen pengarna och tiden som vi lagt ner på om vi skulle sälja, MEN vi kommer att kunna betala av vårt hus och vi har ett hus med mycket yta både inne och ute. Dessutom har vi fri ström till vårt hus (only i Norrlands inland my friends) Här parkerar vi vår bil på tomten och glömmer allt som oftast att låsa den, Lovis kan sova ute på dagarna, det är just ingen trafik som stör (förutom några MC idioter), de enda köer man kan råka ut för är i ICAaffären i julveckan och kanske på midsommarafton och Lovis kommer att kunna vara ute och leka med andra ungar runt byn då hon blir äldre.

Det känns liksom som man bor på ett hemligt smultronställe som ingen har upptäckt än! Och DET är en härlig känsla! Känns som att jag köpt en Picassotavla värd miljoner för en krona.

go´natt!

Jag har inte skrivit något här sedan i lördagsnatt då vi kom hem från bröllopet. Men jag har hunnit med en hel del sedan bröllopet. Vi har varit nere i Stockholm på en snabbsemester och hälsat på brorsan och Linda. Meningen var att vi skulle åka ner senare i sommar och kunna vara längre men Anders ska jobba i juli och jag börjar jobba den 1 augusti så då bidde det bara några dagar i juni kvar. Synd, för jag hade så många jag hade velat träffa där nere men det hanns inte med. :(

Efter en snabbtrippen till Stockholm var det dags att åka hem igen för att gå på begravingen av Anders farmor. Begravningar är alltid jobbiga, så även denna. Men det var trevligt att träffa Anders släkt efteråt. Det blev en heldag i Rossön, vi var hemma från begravingen kring halv åtta tiden igår kväll.

Idag har vi städat lite, packat upp, handlat och trixat med sånt där man gör då man varit hemifrån. Det tar ett tag innan man har kommit i ordning igen! Nu är Anders ute och fiskar med sitt nyinköpta flugspö, Lovis sover och jag ska skriva ner lite betraktelser från den gångna veckan... Skönt att få pösa ner sig i soffan hemma! Home sweet home!