Vardagsbetraktelser, bryderier och funderingar

Idag har vi varit till Sollefteå och besiktat bilen. Naturligtvis gick den inte igenom, några spindelleder som ska bytas ut. Jag tror i ärlighetens namn aldrig att jag besiktat en bil som gått igenom. Men det var en trevlig liten tur vi tog hela familjen. Lovis tyckte att det var rätt så spännande på besiktningen, hon var lite skeptisk till de långa slangarna som satt på bilarna bara. Hon trodde väl kanske att den gigantisk dammsugare skulle komma fram?

Vi gjorde bara en snabbsväng på stan och jag var jätteduktig och köpte nästan ingenting! Bara ett par tights till mig och lite färg som vi behövde till gamla köket, några scrapbookark och bäbistuschpennor till Lovis. Verkligen suveräna de där bäbistuschpennorna som går bort med bara vatten. Man slipper tusch över hela händerna och här om dagen hade faktiskt Lovis målat på väggen med dem och det var bara att torka bort med en trasa. Hon kommer nog att få använda de där bäbistuschpennorna länge, länge..

På vägen hem stannade Anders för att hjälpa en gammal dam som hade fått fel på bilen. Å herregud så denna tant surrade! Hon var änka och hade tagit körkortet efter att maken hade dött så hon sa att hon inte visste något om bilar. Hon hade stannat bilen eftersom den hade låtit konstigt och sen fick hon inte igång den. Hon sa;
- Ja, ni vet bilen lät ju så konstigt och jag kan ju inte något om bilar. Man vet ju alrig om de kan börja brinna eller explodera!
Vi skulle hjälpa henne att få bilen till sidan av vägen och hon fick sitta i och Anders och jag knuffade på men hon kunde ju inte ratta rätt då hon backade! Samtidigt som vi knuffade satt hon och surrade och surrade... Och vi knuffade och knuffade och hon rattade fel och rattade fel... Så svårt att knuffa eftersom man blev så full i skratt åt hela situationen. Hon pratade på där inne i bilen och trodde på fullaste allavar att vi hörde vartenda ord.
Till slut fick vi iaf bilen åt sidan och Anders sa lite försiktigt att vi hade lite bråttom hem till Ramsele och att han inte kunde hjälpe henne ngt mer. Då började hon surra igen... Jag frågade om hon behövde låna en telefon eller så för att få ngn som kunde hjälpa henne. Vi kom överrens om att vi skulle skjutsa hem henne eftersom hon bodde alldeles i närheten. Hon haltade lite och berättade att hon hade råkat ut för en olycka och hade typ 150 stygn i benet men att vi minsann inte skulle tycka synd om henne för det! Så var vi tvungna att flytta bilen lite till för att kunna komma ut med vår bil. Anders sa till mig att jag skulle sätta mig i hennes bil och ratta så skulle han knuffa. Han tänkte att det skulle gå lite snabbare om jag satt i och rattade rätt. Jag sätter mig i bilen och vad händer? Anders börjar knuffa och den haltande gamla damen går fram till bilen och böjar knuffa av hela sitt hjärta! Samtidigt krystar hon fram;
- Ja, jag må ha 150 stygn i benet och halta men jag är rätt så stark ändå!!
Jag hade såååå svårt för att inte brista ut i skratt! Anders kunde inte knuffa riktigt heller för hon ställde sig liksom halvt i vägen för honom.
Till slut fick vi hem tanten iallafall och hon surrade och surrade. Hon fortsatte nog att prata för sig själv också då vi släppte av henne vid grannen som skulle hjälpa henne med bilen.

Så vi har gjort en god gärning idag iallafall!