Vardagsbetraktelser, bryderier och funderingar

Igår satt Lovis och lekte i salongen. Plötsligt började hon att skrika hysteriskt. Det är ju inget ovanligt men det lät som att hon hade gjort illa sig så jag gick dit för att kolla vad det var. Hon pekar och hulkar fram;

- Va ä´ dä däääääär? Ja´ tyck´ int´ om den! Ä rä en myyyra? Ta bort deeeen, den få inte vara här!!! *hysterisk gråt*

Jag tittar på golvet och där spatserar minsann en äcklig spindel. Jag berättade för Lovis att det var en spindel. Så tog jag den på ett papper och gick ut med den. Jag har någon sjuk tvångsföreställning om att det betyder otur att döda en spindel så jag kan inte döda dem heller...
Undrar om man lär barn att vara rädd för samma saker som en själv? Eller finns det en inbyggd, biologisk rädsla för kryp, ormar och annat? Jag är ju rädd för spindlar och diverse kryp så jag har nog överfört min rädsla på henne. Fast å andra sidan är hon ju rädd för allt möjligt; dammsugaren, hårblåsen, elvispen, tvättmaskinen...

Jag hatar verkligen de här små äckelkrypen iallafall. Jag ryser ju bara jag tittar på de här bilden. Den ser ju betydligt större ut än vad den var. Men det spelar ingen roll, de är äckliga hur små de än är. Jag brukar trösta mig med att det sägs att det ska vara bra att ha spindlar i huset, att man har ett friskt hus då. Fast är det verkligen så? Jag har aldrig brytt mig om att ta reda på det. Någon som vet?