Tribute to Dagny...
2005-10-20 12:26 Utrera, Sevilla, Spanien
Idag har vi varit ute och joggat igen.. Dagens syner av sopor inkluderade bl a. en toastol, två micovågsugnar, ett bilsäte och en äcklig uppsvullen sork. Ja, det är inte klokt!
Under dagens joggingtur hände inget speciellt, inga platådojor i lera eller nåt sånt, men jag vill berätta om mina tankar. Detta är ju ändå en resedagbok och ibland gör man ju också inre resor. Jag fick för en stund lämna satansjävlaskitspanien och åka till mitt barndomsland...
Jag hade joggat ganska långt och passerat alla diken fyllda med sopor. Jag var som vanligt uppretad över att skitspanjorerna slänger saker där. Vaderna värkte eftersom vi nu, av förklarliga skäl, joggar på asfalt istället för lera. Jag stannade till och torkade av svetten i ansiktet på min gulblåa Sverigetröja, zappade fram några låtar på den sönderspelade skivan och började springa igen. Så kom den...låten som bara var sååå bra!
- Inte visste vi vad kärlek var förrän Dagny kom till sta´n...dundrade i mina hörlurar med en alldeles underbar takt som ypperligt passade min joggingfart!
Helt plötsligt gick det hur lätt som helst att springa! När jag passerade ett antal köttbulleformade gamla damer fick jag en sån lust att bara skrika:
- Daaaagny, kom hit å spill, Åhhåhhhåhhh, Dagny fem droppar till!
Medan jag sprang och samtidigt tyst nynnade funderade jag lite. Är det bara en släng av hemlängtan? Är det för att jag spelat de fyra skivorna vi har, till leda? Eller är Dagny en bortglömd favorit?
För, alla ni som kommer från Ramsele kommer väl ihåg denna låt men också Dagny, städerskan på Krångåker´n? Jag kastades direkt tillbaka till lågstadiet då jag hörde låten. När vi hade musik var Dagny och Trettiofyran de eviga favoriterna. När Yvonne (lågstadiefröken) frågade vad vi ville sjunga var det alltid de två låtarna som kom som önskemål. Tänk, att man hade glömt allt det där! Helt plötsligt kunde jag se Yvonne sitta där med gitarren och spela, jag kunde se mina klasskompisar med sina gluggar för framtänderna sjunga/skrika :
-Daaaagny, kom hit å spill, ååhhh Daaagny fem droppar till!
Lyckan då städerskan Dagny faktiskt tittade in i klassrummet med ett leende på läpparna. För det var ju det som var huvudsyftet med hela sången. Vi ville ju så gärna att Dagny skulle höra. Jag kunde se henne framför mig i sina lila städkläder, sitt mörka, lockiga hår. Kunde se henne då hon gick med sin städvagn, hur hon vek in sin högerfot när hon gick, höra ljudet av när hon drog i spaken för att vrida ur moppen. Dagny var, för mig och jag tror också för många andra, en av idolerna på skolan. Hon var alltid så glad och snäll, henne kunde man sitta i knäet och mysa med på rasterna. Lycka var när man kom tidigt på morgonen och fann henne skurandes i korridoren, då man fick hjälpa henne att skura! Eller då man fick gå ner till fikarummet i källaren. Jag kunde fortfarande nästan känna kaffelukten därifrån. I källaren kunde man ofta hitta Dagny och Mindor (vaktis) och hade man tur kunde man få sig en kaka.
Så dök det då upp en till person till i mitt minne! Mindor; vaktmästaren. Han som alltid skojade och stojade med alla. Kunde se honom framför mig också, det kortsnaggade vita håret och de blå vaktiskläderna med fickor för allehanda verktyg och prylar. Mindor, som alltid hade en rolig historia på lut och som de busiga killarna fick vara hos ibland. Kanske minns jag fel, men jag tror att min egen bror spenderade en hel del tid hos Mindor...
Och hans ständiga uttryck:
- Kom så ska du få lulla på armen!
Mindor sa detta för att retas och skojas, för som "mogen" 7-åring visste man ju att det faktiskt bara var bebisar som lullade på armen! Förtjusningen när man fick påpeka detta för honom var stor! Förtjusningen, när han svarade att man aldrig var för stor för att lullas på armen och skämtsamt gjorde ett utfall, ännu större! För hur det än var så var det ju roligt och det var ju, just en kram, man ville ha.
I dagens "effektiva" samhälle skulle väl såna som Dagny och Mindor bli anklagade för att sitta och slappa och inte sköta sitt jobb. Annat var det på det glada 80-talet då det fanns tid för prat och skoj!
Tack vare Owe Törnqvist´s Dagny fick jag faktiskt en riktigt angenäm joggingtur idag! Visst är det tråkigt att vara här och visst längtar jag hem, men det kan vara bra att ha gott om tid till att tänka också. Tänka sig tillbaka, slippa stressa genom vardagen kan vara riktigt nyttigt.
/en sentimental och hemlängtande Jessica
