Vardagsbetraktelser, bryderier och funderingar

2005-10-22 12:34 Utrera, Sevilla, Spanien

Så tänkte vi då berätta om hur svårt det kan vara att kunna få ut a-kassa här. För oss är det är en låång och krånglig historia, men det känns ändå som att det kan vara kul att berätta den för er. Den skildrar det spanska systemets ineffektivitet och i synnerhet spanjorernas dåliga engelskkunskaper rätt så bra. Kanske skildrar den även våra enormt dåliga spanskkunskaper...
Så här i efterhand, då det äntligen ordnat sig, kan vi ju säga att vi har känt oss som att vi haft spetälska eller något sådant. Sekunden de förstått att vi inte pratat spanska och att de måste prata engelska har de så snabbt som möjligt försökt att skicka oss till någon annan instans för att slippa oss.

Det hela började för en månad sedan, söndagen då vi kom. Vicente, rektorn på min skola, gav mig två dagars ledigt för att jag skulle kunna acklimatisera mig. I Jakes papper stod det att han hade sju dagar på sig att anmäla sig på det lokala ABF-kontoret. Min två dagars acklimatiseringsledighet passade ju perfekt för att kunna besöka ABF och få Jake inskriven! Kan ju säga att jag inte acklimatiserade mig speciellt bra eftersom det hela snarare blev en kulturchock än en acklimatiseringsperiod...

På måndagen begav vi oss då vid gott mod iväg mot den lokala spanska arbetsförmedlingen. Med en karta över Utrera i handen klev vi in på förmedlingen. Jake tog fram sitt pass för att visa att han kom från Sverige och skulle söka jobb i Spanien. Han ställde sig i kön med några spanjorer och så blev det hans tur. Han lade fram sitt pass och sa;
- Hello, I´m from Sweden and I want to look for a job here and....
Det var som att alla som var inne på arbetsförmedlingen i det ögonblicket drog åt sig andan. Telefoner och samtal tystnade...
Den smala, skamligt sminkade spanjorskan i receptionen tittade besvärat på Jake och avbröt hans lilla presentation;
- No habla Inglés... (en fras som vi flitigt skulle höra senare) och resten lät som ett evigt smatter i våra öron.
Kvinnan pekade på passet och på de elegant ifyllda pappren från Sverige och smackade med tungan och skakade på huvudet. Sedan pekade hon på en trappa och skickade oss en trappa upp..

När vi kom en trappa upp gick vi fram till en liten, kort kvinna som satt vid ett skrivbord. Jake försökte återigen att presentera sig på engelska med samma resultat som förr; spanskt smatter och skakningar på huvudet. Den lilla kvinnan försökte så att på spanska fråga vem han var och var han kom ifrån. Jag ryckte in och försökte att förklara på min, sedan länge bortglömda, skolspanska. Efter en stund sa kvinnan:
- Un momento! och försvann iväg in i kontorslandskapet.
Hon kom tillbaka med en annan kvinna som stakade fram;
- I speak un poco English.. och såg mycket besvärad ut.
Vi blev mycket glada men det varade inte länge eftersom kvinnans engelska kunskaper visade sig vara lika begränsade som mina spanska kunskaper. Kvinnan förstod inte vår engelska och vi förstod inte hennes spanska. Efter många gester och obegriplig spanglish slutade besöket på den lokala arbetsförmedlingen med att kvinnan pekade på Jakes fina, svenska papper (skrivna på engelska) och sa:
- Seville, Seville, must go Seville!
Sedan skrev hon ner en adress till arbetsförmedlingen i Sevilla. Vi gick lite nedstämda hem till lägenheten. Nu hade vi bara 6 dagar på oss att fixa allt. Vi bestämde oss för att åka till Sevilla redan nästa dag.

Dagen därpå klev vi så upp i ottan och letade åt tågstationen. Jag lyckades på min begränsade spanska få fram att jag ville köpa två biljetter tur och retur till Sevilla. Det var en åktur på 20 minuter dit.
Vi klev av i Sevilla och följde med strömmen av människor, hittade ett hotell där vi fick en karta över stan. När vi kom till centrum hittade vi en man som jobbade i en turistinformation. Vi frågade om han kunde markera var arbetsförmedlingen var på kartan. Han såg lite förbryllad ut, det är väl inte varje dag turister frågar var ABF ligger. Nu visste vi åt vilket håll vi skulle gå och började vår långa promenad mot ABF. Solen stekte, skorna skavde och vi var djävulskt hungriga, men vi gav oss inte. Vi skulle hitta ABF!

Efter en timmes promenad och nytillkomna skavsår hittade vi tillslut den stora byggnaden. Det var en stor arbetsförmedling, hela fem våningar. Det stod en stor skylt på spanska vilka avdelningar som fanns på respektive våning. Vi chansade på en våning och kom in i ett vansinnigt varmt rum fyllt av väntande människor. En kvinna satt vid ett skrivbord och där fick man något slags nummer. Jake gick fram till kvinnan och visade återigen sina tjusiga papper från Sverige och sitt pass. Återigen möttes han av smatter och skakningar på huvudet. Kvinnan reste sig, pekade på taket och sa:
- planta cinco
Till vår stora glädje förstod vi faktiskt att vi skulle till våning fem! Vi gick en trappa upp och klev in ett kontorslandskap. Vi väntade på vår tur och gick fram till en kvinna, lade återigen fram det tjusiga formuläret (som för övrigt heter E303) och Jakes pass. Denna gång läste kvinnan i alla fall på pappren och verkade åtminstone förstå vad Jake ville. Så öppnade hon munnen och pratade...spanska. Återigen kom dessa smattrande meningar som var fullständigt oförståeliga. Kvinnan försökte att kommunicera en stund men gav sedan upp och skickade oss till en annan kvinna och ett annat rum.
Där möttes vi av en liten, ljushårig, elegant kvinna. Hon presenterade sig som Ana Piláres; på engelska. Vi blev lyckliga eftersom vi genast insåg att denna kvinna nog kunde tillräckligt med engelska för att kunna förklara för Jake vad han skulle göra för att bli inskriven! Hon tittade igenom alla de tjusiga pappren och verkade nöjd med dem. Tittade på Jakes pass och skrev lite och sa sedan;
- You must go back to INEM (namnet på den spanska ABF) in Utrera. You must get paper. Have to seek job.
Vi förstod INGENTING. Varför skulle vi tillbaka till ABF i Utera igen? De hade ju skickat oss till Sevilla? Vi försökte att fråga Ana om varför men hennes engelska räckte inte till för att förklara. Hon sa:
-.Go to INEM Utrera, get paper. I call them. Come back here when got papers.
Vi fick så gå från arbetsförmedlingen utan att fått några papper underskrivna och utan att fått Jake inskriven. Så hade vi bara fem dagar på oss att få honom inskriven....